Skuttig is och skruttig matte

Måste erkänna att till min stora whippetförvåning så uppskattar jag isen och snön som är just nu denna konstiga vinter då det trots och mot all förväntan blev så gripande kallt ända sedan innan jul och troligen ända fram till påska...
Jag är inte ute länge, men när jag är ute skuttar jag fram och hittar det mest fantastiska smaker i snön...till mattes och husses förfäran förstås...
Matte uppskattar inte alls det vita eländet, som hon kallar det, för hon har alltid en skräck för att ramla (sedan hon bröt handleden på Ingarö för 12 år sedan, säger hon alltid) och särskilt nu för nyopererad som hon är så gör det väl ont i hennes mage där sår ska läkas och ärr bildas trots att det drar och sliter i huden och inälvorna när hon spänner sig och håller i kopplet på en hoppe-hoppe-hare som jag! Åh dessa harar, deras pluttar, deras dofter, deras fantastiska spår i snön...men aldrig jag ens är i närheten. Jag kan se deras gestalter på håll, jag spänner upp mig, öronen åker upp, halsen välvs och mina muskler håller mig blickstilla. Men de gäckar mig... fast nu vet jag var haren har sin gång.