Snöyra

Jodå, fast jag har så spinkiga ben, så kan även jag uppskatta det här med snö. Det är ju så kul att fnysa i och bita i. Jag blir liksom sådär skuttig i benen så det inte går att motstå små whippetryck.
Mina småmattar förstår det där, jag ser att de är likadana, de blir också så där härligt skuttiga av snön.
Värre är det med matte, hon ser spänd ut. Jag förstår att hennes ben värker och att hon är rädd för att halka omkull och bryta sig igen. Så det är ju tur att hennes "valpar" vill leka med mig. Det blir liksom roligare då. När småmattarna gjorde snögubbar idag, förstod jag på matte att hon på något vis funderade på den som saknades i leken. En som verkligen hade uppskattad att få vara med och som outtröttligt hade med liv och lust skapat gubbar och lyktor på muren. Kanske var det därför hon kände sig manad att svara på SMS när det kom ett sådant som talade om snö, förvisso blask. Även om svaret var kortfattat, så var det ändå ett svar. Svårt att klippa av, det förstår jag. Det finns ett band, en strimma, en grimma, den är seg.